A day in the life

Dagarna bara går, gör de inte? Sist var det torsdag, hejsan hoppsan nu är det måndag. Med bara fyra timmar kvar till tisdag.

Eftersom det är de ca 2 sista veckorna av mina kurser nu kommer de att spenderas med näsan i böcker, fingrarna på tangentbordet och med pennan på blocket. Jag ska plugga, helt enkelt. Men det känns inte sådär nedrigt som det skulle kunna göra. Det är okej. Bara hemtenta, och en ganska rolig sådan, kvar på skrivarkursen (dessutom fick jag höra av Mikaela att Kerstin sagt vid förra föreläsningen att vi får en extra vecka på oss med den!) och webbsidan börjar ta form. Nästa vecka är det redovisning! Idag har jag arbetat mig igenom 3 arbetsmoduler. Inte så illa. Måste bara ta itu med de där gamla också som krånglat med mig.

Och sen är jag sysslolös, förutom mina kära fredagar på Biltema. Så vad ska man göra med den död-tiden som är fram till jul? Efter den kan man ju planera fritt, då finns ju all tid i världen framför en utan något som binder en kvar.. men november-december.. Man kan ju inte direkt åka och au-pair:a i bara två månader. Inte om man vill längre bort än Europa i alla fall. För hemma över jul måste man ju vara. Men att söka jobb här i stan känns ju inte supervärt heller när man inte kan stanna så länge ändå. "Hej jag skulle vilja jobba hos er i två månader.. bara.. men.. det går väl bra?" Det perfekta vore ju om jag kom in på den där grafisk form-kursen jag sökte, men det gör jag ju bara om någon annan hoppar av.. sen sökare som jag är.

Vet ni vad jag insett? Jag vet inte om jag är redo att börja plugga hösten 2010 heller. Jag känner fortfarande att det finns så mycket jag vill göra, och varför ska man stressa? Men, och det finns ett fett sådant. Men, jag kan inte tänka mig att bo hemma ett år till. Så om jag inte börjar plugga, så kommer jag åtminstone att flytta iväg någon annanstans. Det är ett som är säkert. Och jag måste erkänna att jag tänker på Brighton dagligen. Särskilt efter att jag och Hilda var där sist. Den där jäkla helgen alltså.. den blev så oväntad och perfekt.. Och nu när vi hade lite släktbesök i helgen och vi satt och åt blev jag tillfrågad vad jag ska göra i vår och jag berättade om mina spridda planer om au-pairjobb, kurser osv. När jag nämnde jobb-delen frågade någon direkt om jag ville tillbaka till England och göra det "eller?". Och jag bara kände hur det värmde i hjärtat. Som att det var självklart. "Det är ju din grej" typ. Och jag sa lite generat att "mjaa jag hade väl tänkt mer på USA eller Kanada men.. det är fortfarande lockande med England eftersom det passar mig så bra.. även om man kanske skulle satsa på nått annat nu.." Och det som förvånade mig, och som kändes så otroligt skönt, var att alla som lyssnade reagerade på exakt samma, oväntade sätt. "Nej men om man trivs där så..!" De tyckte inte alls att det var dumt av mig att tänka så, att vilja komma tillbaka till samma ställe. Det var skönt att höra.

Bilder från Brighton (second time 'round) kommer
mkt snart upp på fejjan.