Det är inte tvåsiffrigt längre

Jag har insett att det, efter imorgon, bara är 7 veckor kvar. Vart tog de första 16 vägen? Vad har jag haft för mig hela våren? Allt har bara försvunnit. Jag har nog aldrig haft så här mycket för mig som jag haft nu, och mina tidsperspektiv är bara helt knasiga. Det känns både som en evighet sen och som igår jag åkte.

Jag har verkligen ingen aning om hur jag kommer känna när jag är hemma igen. Jag kommer nog att drabbas av någon form av emotionell jetlag några dagar, men sen kommer man väl in i det. Just nu känns det väldigt väldigt blandat inför hemresan.. jag ser verkligen fram emot vissa saker.. som att träffa alla jag tycker om som finns där, börja på Friskis & Svettis igen, se Västerås somrigt, åka på P&L.. osv. Men.. Brighton. Människorna på skolan, familjen Jackson, havet, PavTav och nattlivet, ögongodiset, TopShop, kullarna, sitta på 6an in till stan, handla på Tesco.. Det kommer att finnas mycket att sakna också. Bara faktumet att vara i England, bland engelska människor och att prata engelska kommer jag att sakna.

Det är verkligen att passera en enorm milstolpe. Jag har planerat en sån här resa sen högstadiet. Klart jag kommer känna mig lost efteråt. Men förhoppningsvis varar det inte länge, och jag vet att jag kommer att kunna njuta av resan efteråt också. Bara på ett annat sätt.

Nu är det 7 veckor kvar. Brighton är helt förvandlat från hur det var när jag kom i januari. Det var vackert då också, men nu är det soligt, varmt, grönt och enorma mängder folk på stranden. Det är 7 veckor kvar, and I will soak up every single day and enjoy the time that's left.