De här tankarna finns där varje dag nu

Dagarna bara rinner en ur händerna nu för tiden. Det är 11:e maj nu. 11:e. Nyss var det ju 2:a, och festivalen började. Nu har nästan halva festivalen gått. Det är 5½ vecka kvar, och sen är jag hemma igen. Men just nu, i denna stund, så gör det mig inte så mycket. Jag saknar många saker där hemma nu, och att komma hem efter de här månaderna och reflektera och se tillbaka på den här tiden känns inte helt fel heller. Jag börjar känna mig mättad, och sugen på att göra något nytt.

Samtidigt blir man lite sur på sig själv för att man känner så, för jag vet att jag kommer att sakna den här tiden såå mycket, såå många gånger och det är ju faktiskt mer än en månad kvar att njuta av. Man borde ju leva i nuet hela tiden, men jag tror inte det går. I alla fall inte för mig.. jag måste se framåt också. Och jag måste verkligen förbereda mig mentalt inför hemresan.

Allt fler planer inför sommaren blir klara, och det kommer närmare och närmare. Midsommar, P&L, Tyrolen, jobb, västkusten..

Det är de små sakerna jag saknar allra mest där hemma. Till exempel saknar jag Skallberget. Hur konstigt är inte det egentligen? Och att köra, och cykla ner på stan.. Maten.

Men såklart de stora sakerna också.. mamma och pappa, brorsan(!), alla ni boys and girls där hemma.. osv. Pappa hade kommenterat några bilder på Facebook idag, och jag fick tårar i ögonen när jag läste dem.

Vet ni vad som känns allra allra mest konstigt med att komma hem? Eller en av sakerna i alla fall.. Att när jag kliver in i mitt rum igen och slänger ifrån mig bagaget på golvet, så är det samma rum som jag lämnade för 5 månader sen, kl halv sju på morgonen, i vintermörkret, nervös och orolig. Och det var sista gången jag var där. Jag har faktiskt inte varit där på 5 månader då. AAAH mindblowing.