Lördagsfunderingar

Det är lustigt (eller är det?) hur ingenting blir som man tror. Det känns som att det varit mitt tema sen jag kom hem från England ungefär. Igår skulle jag och mamma åkt ner mot Österrike, men så får mamma hög feber dagen innan och känner att hon inte orkar nästa dag.. Kooks ställde in sin spelning på P&L, osv. Man funderar över saker som ska komma.. till exempel så hade jag ju enormt mycket tid att tänka mig hur saker och ting skulle bli när jag kom hem till Västerås, och det är mycket som har förvånat mig. Jag vet att jag sa till många på skolan där borta att "jag har ingen aning om hur det kommer kännas att komma hem" och sådär.. men man tänker sig ju ändå någonting. Och svaret blir ju aldrig ett heller. Det är aldrig svartvitt, utan alltid något mellanting.

Igår var det ju Power Meet, och när jag tänkte mig hur kvällen skulle bli så såg jag framför mig först lite käk hos Bille, sen dra ner på stan/Löga, sätta sig någonstans eller dra runt och kolla på bilar i kvällssolen.. träffa folk osv. Vi satt hos Bille och väntade på några boys från Falun till typ elva, halv tolv och när de kom och vi skulle dra ner, så börjar det spöregna! Det är mörkt och alla är på väg hem verkar det som. Efter en stund tappar jag bort Bille och vinglar mig framåt med cykeln och försöker hålla mig under paraplyet som Magnus, en av falu-killarna, håller upp. Jag tror aldrig jag blivit så genomblöt i hela mitt liv, paraplyet hjälpte verkligen noll. Sen ringer jag Bille för att se vart hon tagit vägen, och tydligen står de utanför badets ingång, men jag är för jäkla lullig för att kunna försöka räkna ut om vi passerat badet eller inte på den där långa vägen utefter Mälaren. Så istället visade jag the falu-boys vägen till McDonald's, där det förövrigt var cementväggar och nästan inga bord. Det kändes lite som en lokal för skydd mot bombningar eller nått.. packad med folk som sprungit in för att ta skydd och de flesta med lite oroade uppsyner, och så cementväggarna dessutom. Jag kände bara att jag ville hem och bli torr, så efter en stund vandrade jag hem och gick och la mig. Kvällen blev alltså inte det minsta som jag trodde den skulle bli! Det var inte en dålig kväll, det var mysigt hos Bille och vinet gjorde ju att jag klarade vandringen i regnet ganska bra ändå, men den var full av överraskningar.

Likaså i Brighton, när man inte var särskilt taggad på utgång, men följde med ändå, det blev alltid de bästa utekvällarna. Och när man var sådär enormt peppad, så kunde det (ibland åtminstone) bli en ganska händelselös kväll. Påverkar vi faktiskt framtiden med att tänka oss hur den ska bli? "Nej nu jäklar ska de bli överraskade!"

Varför ska man egentligen vänta sig något alls, när ingenting blir som man tror? Det är bara så ironiskt. Man kan verkligen aldrig veta hur något ska bli. Ibland är det bra, eller spelar ingen roll, och ibland blir man jättebesviken. Och jag är verkligen en sån person som funderar över hur saker ska bli, funderar på framtiden och sådär.. men varför, egentligen?