Music, the down side

Jag har två musikrelaterade saker att säga idag.

För det första: jag blir så jäkla trött på svenska radioprogram! Idag på Biltema medan jag som vanligt stod och packade upp hörde jag de inledande tonerna till 'Human'. Tänkte "oo nice!", men, när jag precis ska börja följa texten i huvudet så hajjar jag till. Det är inte Brandon Flowers som sjunger! Det är en cover! VAFAN?! Jag har inga problem med att folk gör covers på låtar, det finns bra sätt att göra det på. Men det här lät som Rix Fm/Mix Megapol-versionen av låten, med nån äcklig liten schlagertönt (typ Måns Zelmerlöv) som sjöng den. De hade inte ens ändrat soundet på något sätt, det var bara... Okej, jag insåg just något. Jag har problem med att folk gör covers på låtar när de inte gör några som helst förändringar på låten eller utvecklar soundet på något sätt med sin egna touch. Gör man inte det blir det ju som att man rakt av bara tar någon annans låt och sätter sitt namn på den utan att visa att man kan göra något eget av den. De bara utnyttjar en annan människa som faktiskt har talang ju, och särskilt när låten inte ens fått existera i originalversion i mer än ett år. Räcker det inte med att sån bra musik ska spelas sönder (för det är det de gör med låtarna på Rix/Mix), ska de spela någon annans version av den också istället för den som är bra?! Det är ju så man kan börja grina. Så jävla sorgligt. Musikalisk våldtäkt typ.

För det andra: i förra eller förrförra NME fanns en artikel om Manic Street Preachers som jag intresserat läste igenom. "Hade de inte nån bra låt som man lyssnade på på 90-talet?" tänkte jag. Nu kan jag svära på att jag aldrig kommer att intressera mig för dem igen. I sista spalten av artikeln läste jag följande:

'A two-hour drive and we find ourselves at soundcheck at Webster Hall in Manhattan's East Village. The Manics could not look more nervous. See, New York has the worst memories of all. Their first show, Nicky told the stunned crowd "the only good thing about America is that you killed John Lennon".'

Jag kunde inte tro det. Jag bara stirrade på meningen och läste om den ca tio gånger, och bara kände hur jag blev argare och argare för varje gång. Hur fan har man mage att säga något sånt?! Vem tror han att han är?! Jag inser att jag som Beatles-fan tar hårdare på det än vad andra kanske skulle göra, men hur vågar man säga något sånt om någon så omtyckt, som blev mördad på ett så orättvist och brutalt sätt?! Hade jag stått där i publiken hade jag fan tagit av mig mina skor och slängt dem i huvudet på honom. Äckel-Nicky har noll respekt i kroppen, och då får han noll respekt av mig. Sen får han dessutom en ruta i slutet av artikeln där han bitchar om hur dålig så gott som all musik är nuförtiden, och hinner dessutom med att säga:

"That Arctic Monkeys album was an absolute fucking disaster. Just awful. I just hate the way they play guitar. That's like an indie kid's idea of trying to be a rock act and it still sounds like a fucking bunch of indie kids trying to grow up".

Mm för du är ju en riktig rockstjärna. Det enda Nickey Wire är, är en sån där "artist" som måste slänga ur sig en massa skit om andra för att känna sig annorlunda och cool. Han måste ju verkligen känna sig hotad av andras talanger eftersom han inte nöjer sig med att endast ge sin åsikt om musiken utan måste ta avstånd från hela deras attityd och stil och säga att det är skit. Fuckin' twat.