Liam Fray och hans gröna engelska ögon

Aaah jag har en sån där riktigt smaskig NME jag läser just nu; en sån som kan ersätta vilken spännande bok som helst - man kan ju lika lite lägga ner en saftig artikel om Courteeners som man kan en Snabba Cash eller Millenium-serie. Åtminstone innanför de här fyra väggarna. Eftersom Fray och co verkar extremt nöjda med sitt nya album Falcon och gärna ser sig själva som en framtida viktig del av Manchesters musikhistoria verkar NME upphetsat följa deras varje steg, fascinerade av frontmannens raka kommentarer. Man måste ju fråga sig om det faktiskt räcker med att yttra orden "we're the best fucking rockband out there", eller något liknande, till en journalist, för att bli det? NME har lite av en själ.. man kan efter ett tag lista ut vad de skrivit innan man läst orden, och det här med Courteeners verkar ha intresserat dem rejält. I och för sig har jag inte läst tidningen så länge, och jag är verkligen ingen 24/7 surfare som konstant letar musiknyheter, men när blev Courteeners Manchesters stolthet? Är de verkligen redo att bli jämförda med Oasis, Stone Roses och The Smiths? Beror det faktiskt på skicklighet, eller är det för att Liam Fray påminner journalisterna om bröderna Gallagher, som aldrig heller varit blygsamma i sina utvecklingssamtal? Johnny Borrell, däremot, som också gillar att berömma sig själv och Razorlight, blir med jämna mellanrum utpekad och förlöjligad i NME istället. Även om jag hemskt gärna skulle vilja vara en NME-journalist själv så känns de ibland lite full of themselves, de vet att tidningen är populär och kan därmed välja ut gullegrisar att prisa och nästan smöra för, och även vilka som de totalt ska ignorera eller smutskasta vecka efter vecka. Det är ju inget problem i sig, det leder ofta till underhållande läsning för mig själv och andra och det skulle inte vara samma sak utan det, men det ledsamma är ju om det är NME som väljer vilka band som ska vara bra. Om ett gäng journalister på ett kontor i London fascineras av ett visst band borde inte resten av världen behöva göra det bara för att frontmannen har stake nog att säga "fuck" i en intervju. Vem har inte det these days?


Vad det nu än verkat som så gillar jag verkligen Courteeners. St Jude står där borta i bokhyllan och trivs riktigt bra. Men är det konstigt, när det jag ofta faller för är traditionella engelska gitarr-band som lutar sig åt indie-hållet? That Kiss är fortfarande en FUCKING anthem i mina öron.