Rest in peace Hultfredsfestivalen

...i och för sig vet jag inte om de har tänkt lägga ner helt och hållet men tonen texten på hemsidan var skriven med skvallrade om det tyckte jag. Åtminstone är det så att de fått lägga ner årets upplaga, och det kan inte kännas kul för arrangörerna. Tänk att behöva informera alla som köpt biljetter (även om de uppenbarligen inte var så många), alla funktionärer och inte minst alla band att man helt enkelt inte har råd att genomföra det. Att all planering, reklam och organisation varit i onödan. Fy. Stackars gamla Hultan.

Gladare, underbara faktiskt, nyheter är att jag har fått en lägenhet i Uppsala! Med mer än en månad kvar till terminstart. Det känns så bra. Adressen vore olämplig att lägga ut här men jag kan säga att det är ett rum i en korridor med (bara) 4 andra lägenheter, gemensamt kök med balkong, 19 kvm, tredje våningen och inte i centrum men bara ca 15-20 min ifrån med cykel. Good enough, eller hur? Man får vara oerhört glad och tacksam över att man fått nått överhuvudtaget. Ingen pendling, ingen stress i sista minuten, jag kan lugnt börja inreda efter den första augusti. Jag flyttar faktiskt hemifrån. Det är på riktigt den här gången.



Anledningen till att jag ligger och bloggar kl 23:05 istället för att ligga och läsa eller sova när jag ska upp och jobba imorgon är att brorsan lagt beslag på stationära datorn och nu sitter här en bit bort och blippar med Football Manager. Så vad gör man? Lyssnar på Regina Spektor och väntar på bättre tider. Eller hör på denna vackra gamla godingen och drömmer sig bort, till Fyrisån.

Sleeping three people in
one armchair by the Fyris river

Kanske kommer man att göra det någon gång.

Mitt i sommaren

Även om jag inte hade så stora planer inför midsommar så lyckades den bli riktigt mysig ändå; största delen av kvällen spenderades ute i föräldrarnas nya stuga ute på Gränsta där det blev champagne och grillning i kvällssolen. Från början var jag nog rätt skeptisk mot att ha en stuga så nära stan eftersom det knappt blir att man åker iväg någonstans, men jag får nog säga att jag insett att det inte är det det handlar om jämt. De har lyckats få en riktigt fin (om än med en del renoveringsbehov) stuga om ligger lite i utkanten av stugområdet vilket gör att man inte är inträngd bland en massa andra hus och kan andas fritt. Efter rabarberpajen skjutsade pappa in mig till stan igen och jag avslutade kvällen ensam i lägenheten framför en dokumentär om John Lennon, Imagine, som had me crying my eyes out när bilder på de sörjande människorna i New York dök upp. Det är skönt att få gråta sådär rejält ibland.

Idag har jag och mama och papa varit mer än duktiga och bl.a. målat två lager vit färg på väggarna i ett av rummen där ute.. även om jag innan vi kom igång hann bli lite tveksam om inte den där medaljongtapeten från 70-talet var lite charmig ändå. Well, den är begravd nu. Det kommer att bli kul att kunna ta ut kompisar dit för grillningar, kvällsdopp, ölande/vinande osv. Summer fun.

Lägenhetsjakten i Uppsala börjar verkligen ljusna nu, idag hade 6 mail trillat in om erbjudande på lägenheter på Kantorsgatan - alla korridorsrum på 19 kvadrat, alla "studentrum med bad", och jag var denna gången på placeringar mellan 2-5 i kön! Guuud vad skönt. Jag vill ha en när jag börjar! Oh så inredningssugen man blir. Hösten är så välkommen i år.

Nu ska jag slå mig ner i solen på balkongen och läsa mer i Snabba Cash, så mycket mer blir det nog inte idag.

_________________________

Om jag hade en skiva av Biffy Clyro skulle den gå varm nu. Ses nästa vecka i Borlänge.

Honey, I'm home!

Ja! Hemma igen, efter ännu en otrolig resa med Scandorama. Jag ska inte berätta så mycket om det här, ni får kika bilder på Facebook, men jag kan säga att alperna är otroligt mäktiga.. Vi har haft alla väder och klimat; regniga transportsträckor i Tyskland och Schweiz, snöfall på 3000 meters höjd, och sol och tropiska växter i norra Italien. Vi har hunnit vara i 7 länder, druckit champagne på en alptopp, ätit ostfondüe och varit på chokladfabrik, åkt buss nerför bergspass, tittat på fotboll, sett en handfull schweiziska städer och beundrat vackra Lago Maggiore. Det har varit en mer än bra vecka, men jag har saknat min säng - den där brädan till säng i Walzenhausen var inte att leka med.

Nu är det två dagar ledigt medan alla andra i hushållet går upp tidigt och går till jobbet. Jag ska mest bara slappa, ta någon sväng på stan, ligga i parken och läsa eller nått. Hoppas det blir fint väder. Sen blir det tillbaka till jobbet igen och jobb med stugan som vi får nycklarna till på onsdag! Förhoppningsvis blir det massa mys där ute, och så är det ju midsommar också..

Malmö, fotboll och böcker

Ja, vad är det som händer Anders? Vad gör Robert Green? Fast jag är ju en sån som mest tycker synd om målvakter som gör såna tabbar. Som de pratar om just nu på tv så kommer de ju verkligen korsfästa honom i engelsk media. Fy tusan säger jag bara. Förhoppningsvis kan de fixa till det i andra halvleken. ...Det är inte ofta jag bloggar om fotboll! haha

Just nu ligger jag på ett hotellrum i Malmö och har gjort första anhalten av resan ner mot bergen. Vi flög från Bromma imorse och fick vara med om en himla trevlig resa, förutom att turbulensen var rätt kraftig när vi skulle ner. Man blir rätt fascinerad vilken service vissa flygbolag erbjuder när man endast flugit med Ryanair de senaste åren. Gratis muffin och kaffe?! En varm, fuktig handduk?! Hjälp? Så imorgon ska vi upp 06.00 och käka hotellfrukost, sen blir vi upplockade av en buss och utskjutsade till den "riktiga" Scandoramabussen. Then över bron till Danmark, och så färja till Tyskland och så neråt.

Jag måste bara säga att igår hade jag en riktigt bra dag; jag tog tåget till Stockholm för en träff med gamla Brightonkompisarna Rickard och Emma. Vi gick och käkade lunch på George mitt emot NK och pratade minnen och nyheter. Mysigt! Sen vandrade vi runt på stan ett tag och jag och Emma frossade i pocketböcker på NK: 4 för 3 - ibland är det lika roligt att köpa böcker som kläder! Det blev även ett par vita tygskor på Topshop för min del. Men det bästa var att träffa människor som man spenderade en hel del tid med förra året men knappt någon alls nu.. man borde ta sig mer tid till sånt. Och kvällen spenderades på Tabazco med Jonatan och några glas vin. I like my friends. My friends are the best friends.

Tungt

Såhär skulle det vara. Det här vill jag ha som jobb. Sitta på kvällen med laptopen i knät och skriva, bara skriva. Självklart skulle jag gärna jobba för en tidning och skriva någon form av artikel, jag menade såklart inte att jag vill ha bloggen som mitt jobb - hey, jag är ingen blondinbella after all. Men tänk att ha fått uppleva någonting, och sedan skriva ner sina tankar om det, och få betalt på kuppen. Jag är så avis på de lyckliga få som sitter på den där redaktionen i London/just nu hänger med Mumford & Sons/Arctic Monkeys/Laura Marling på turné/slipar på fyndiga meningar som imorgon ska tryckas i New Musical Express. Vilket liv de måste leva de där musikjournalisterna.. allt de får se och vara med om.. Enligt mig deltar de precis lagom i den galna musikbranschen; mest bara bevakar de den ju utifrån men får även hänga på och vara med om mycket av det som sker på insidan, för att kunna skriva så intressanta artiklar som möjligt. De behöver inte ta skiten man kan få av att stå i rampljuset, de behöver inte känna pressen av att skriva betydelsefulla låttexter som ska få folk att känna.. de behöver bara hylla dem som faktiskt kan det och tipsa andra om dem.

Idag satt jag i fikarummet och läste i numret som till stor del dedikerats Joy Division, och särskilt Ian Curtis, eftersom det för några veckor sen var 30 år sen han tog livet av sig. James McMahon, som är en av de mest återkommande namnen som står under artiklarna i NME hade numret och 30-årsdagen till ära åkt till Macclesfield där Ian växte upp och skrivit en artikel om det faktum att det finns så lite i den stan som påminner om att ett av Englands största band genom tiderna kom därifrån, och att en av de största musik-självmordstragedierna skedde där, för 30 år sen. Tidningen ligger här brevid mig på nattduksbordet och Ian stirrar med sina ljusa, smått obehagliga ögon ut i ingenting på omslaget. Det är intressant att fundera över om Joy Division någonsin hade blivit så stora och epic som de anses idag om deras historia och slutet inte hade blivit ett sorgligt. Grejen med Joy Division är ju att det hela tog slut precis innan allt skulle börja för dem. De hann bara släppa en skiva och en EP (om jag minns rätt), och sen valde Ian att hänga sig från sitt kökstak, kvällen innan de skulle åka på sin första USA-turné. Är det tragedin som delvis gör att så många fäst sig vid musiken? Nedstämdheten i Ians röst och texter är ju så uppenbar, och med tanke på hur det hela slutade bildar ju det hela en rätt bra "story". Samma sak gäller nog med Beatles, de har också en bra story; fyra snygga ynglingar, varav två "bästa kompisar" från industriella Liverpool som med sin dialekt, sina skämt och musik charmar hela världen. Kanske sätter sig låtar och musik som längst in i folks hjärtan när bandets/personens historia skulle kunna vara en film eller bok. Hade Ian levt idag hade säkert Joy Division varit omåttligt populära ändå, men hade de haft det där lilla extra.. romantiska? Men det ena kommer väl av det andra också.. hade inte Ian mått så dåligt hade han väl inte spillt ut sina känslor rakt ner i sina låttexter på det sättet, och han hade heller inte tagit livet av sig. Någon gång ska jag åka till Macclesfield och försöka känna det mörker som Ian Curtis upplevde.

Jag saknar Bille. Jag borde sova nu. Jag var nyss och tog en öl med Sara, Sofie och Hanna på Sjökrogen anditwasnice. Jag längtar till lördag och lite till hösten. Jag har blivit erbjuden en lägenhet i Uppsala.. och.. eh, står nu i kö efter 13 andra. Imorgon flyttar brorsan hem för sommaren. Pappa och mamma har köpt en kolonistuga på Gränsta.. jag ser fram emot att pyssla där i sommar, och att ligga i hängmattan med ett glas saft och en bok. Jag är alldeles för pigg på kvällen och trött på morgonen. Rullbandet i kassa 2 på Jula har ett hjärtslag, sånt man märker när man stått där för länge. Jag ska somna till Joy Division, nu och inte för sent.

Inför sommaren

Jag insåg nyss att det finns en massa opublicerade blogginlägg sparade under "redigera inlägg"; såna som man börjat på och sidan sparat av sig själv, men som man sen ändrat sig om och loggat ut. Rätt kul att läsa.

Jag sitter och lägger in fler låtar i min "The sound of the 80's"-lista i Spotify; när jag sökte på lite 80's-skivor på HMV hittade man många bekanta låtar som man kanske inte kunde namnet på förut. De här låtarna, t.ex. Don't You Want Me, Africa och Never Gonna Give You Up är hårt kopplade till New Hero, där vi förövrigt hade sista utgången i Brighton våren -09 idag för ett år sen. Tänk att jag hatade 80-talet så förut. Nu skulle jag gärna ha alla låtarna på min iPod och dansa fram på gatorna till.

Ännu en helg är över och det gick fort. Lillåudden, grisblod och deathmetal (?) i fredags, jobb, besök hos Elsy & Bernt och häng hos Ola igår. Idag firar jag Sverige genom att inte göra något alls, i princip. Blev en fika och promenad med delar av familjen tidigare och senare ska jag nog passa på att lägga in Brighton-bilderna på Facebook. Nästa helg drar vi oss ner mot Malmö och såsmåningom de schweiziska alperna. Det ska bli så kul att ge sig ut i Europa igen och se ett nytt land - jag längtar massor. Innan det blir det 4 dagars jobb och kanske en tripp till Stockholm för att träffa Rickard som är hemma några veckor. It's a busy life, men det är så jag vill ha det. Jag ska inte sitta hemma och vara lost, like some chump, som jag gjorde förra sommaren.

Och sen, på tal om inget alls så måste jag säga att jag tycker det är kul hur internationella folk har blivit nuförtiden. Jag vet inte om jag skrivit det förut kanske men är det inte skitcoolt hur alla verkar göra det som passar dem bäst och det de vill göra? Folk har varit/är i Australien, Barcelona, Afrika, Asien, USA och Ryssland eller på olika ställen i Sverige och förbereder sig för sina yrkesliv som innehåller allt från sjukgymnaster, jurister och arkitekter till beteendevetare, sjuksköterskor och kulturjobbare. Det är så häftigt.

And here's some of those smashing tunes:
Don't You Want Me
Kids in America
Africa

Mixtape

Bah, dödtid. Jag har redan hunnit bli rastlös när jag är ledig och varken pluggar eller jobbar.. Sitter och väntar på att äta och sen cykla iväg till Friskis för Step2 med Sara. Jag gör en nystart med träningen nu och siktar in mig på 3 dagar i veckan, plus (kaaanske) några cykelvändor till jobbet istället för bil eller buss. Men Erikslund är långt bort faktiskt, och att ta cykeln klockan halv nio på kvällen genom halva stan när man redan är trött känns inte så lockande. Men vad gör man inte för att få vara i form litegrann.. Jag tror det var ca 3-4 veckor sen jag tränade sist, förutom i förrgår när det blev ett medelpass med Therese; jag hann bara inte när det var jobb, tenta och uppsats samtidigt. Kondition är en färskvara - jag hade tappat massa ork. Efter den här helgen och all alkohol som levern måste ta vara på känner jag mig ambitiös dock, måste ta hand om de här ben- och muskelbitarna.

Snart snart har jag plöjt mig fram till nutid i NME och letar febrilt mellan deras tips efter sköna upptäckter. Några exempel man bör lägga på minnet är The Hundred in the Hands, Yuck, The Middle East och Freelance Whales. Jag får erkänna att Razorlight, Kaiser Chiefs och Wombats hoppas över rätt ofta i min iPod nuförtiden, det är på något sätt mer spännande med de där som är påväg upp och änsålänge bara finns på Myspace eller som skickas ut via NME:s mixtape. Det får en att längta, och lägger något av ett romantiskt skimmer över dem.

On the other hand har jag motsägelsefullt nog börjat lyssna på den här gamla dängan igen, med slutsatsen att den fortfarande känns speciell.