Tungt

Såhär skulle det vara. Det här vill jag ha som jobb. Sitta på kvällen med laptopen i knät och skriva, bara skriva. Självklart skulle jag gärna jobba för en tidning och skriva någon form av artikel, jag menade såklart inte att jag vill ha bloggen som mitt jobb - hey, jag är ingen blondinbella after all. Men tänk att ha fått uppleva någonting, och sedan skriva ner sina tankar om det, och få betalt på kuppen. Jag är så avis på de lyckliga få som sitter på den där redaktionen i London/just nu hänger med Mumford & Sons/Arctic Monkeys/Laura Marling på turné/slipar på fyndiga meningar som imorgon ska tryckas i New Musical Express. Vilket liv de måste leva de där musikjournalisterna.. allt de får se och vara med om.. Enligt mig deltar de precis lagom i den galna musikbranschen; mest bara bevakar de den ju utifrån men får även hänga på och vara med om mycket av det som sker på insidan, för att kunna skriva så intressanta artiklar som möjligt. De behöver inte ta skiten man kan få av att stå i rampljuset, de behöver inte känna pressen av att skriva betydelsefulla låttexter som ska få folk att känna.. de behöver bara hylla dem som faktiskt kan det och tipsa andra om dem.

Idag satt jag i fikarummet och läste i numret som till stor del dedikerats Joy Division, och särskilt Ian Curtis, eftersom det för några veckor sen var 30 år sen han tog livet av sig. James McMahon, som är en av de mest återkommande namnen som står under artiklarna i NME hade numret och 30-årsdagen till ära åkt till Macclesfield där Ian växte upp och skrivit en artikel om det faktum att det finns så lite i den stan som påminner om att ett av Englands största band genom tiderna kom därifrån, och att en av de största musik-självmordstragedierna skedde där, för 30 år sen. Tidningen ligger här brevid mig på nattduksbordet och Ian stirrar med sina ljusa, smått obehagliga ögon ut i ingenting på omslaget. Det är intressant att fundera över om Joy Division någonsin hade blivit så stora och epic som de anses idag om deras historia och slutet inte hade blivit ett sorgligt. Grejen med Joy Division är ju att det hela tog slut precis innan allt skulle börja för dem. De hann bara släppa en skiva och en EP (om jag minns rätt), och sen valde Ian att hänga sig från sitt kökstak, kvällen innan de skulle åka på sin första USA-turné. Är det tragedin som delvis gör att så många fäst sig vid musiken? Nedstämdheten i Ians röst och texter är ju så uppenbar, och med tanke på hur det hela slutade bildar ju det hela en rätt bra "story". Samma sak gäller nog med Beatles, de har också en bra story; fyra snygga ynglingar, varav två "bästa kompisar" från industriella Liverpool som med sin dialekt, sina skämt och musik charmar hela världen. Kanske sätter sig låtar och musik som längst in i folks hjärtan när bandets/personens historia skulle kunna vara en film eller bok. Hade Ian levt idag hade säkert Joy Division varit omåttligt populära ändå, men hade de haft det där lilla extra.. romantiska? Men det ena kommer väl av det andra också.. hade inte Ian mått så dåligt hade han väl inte spillt ut sina känslor rakt ner i sina låttexter på det sättet, och han hade heller inte tagit livet av sig. Någon gång ska jag åka till Macclesfield och försöka känna det mörker som Ian Curtis upplevde.

Jag saknar Bille. Jag borde sova nu. Jag var nyss och tog en öl med Sara, Sofie och Hanna på Sjökrogen anditwasnice. Jag längtar till lördag och lite till hösten. Jag har blivit erbjuden en lägenhet i Uppsala.. och.. eh, står nu i kö efter 13 andra. Imorgon flyttar brorsan hem för sommaren. Pappa och mamma har köpt en kolonistuga på Gränsta.. jag ser fram emot att pyssla där i sommar, och att ligga i hängmattan med ett glas saft och en bok. Jag är alldeles för pigg på kvällen och trött på morgonen. Rullbandet i kassa 2 på Jula har ett hjärtslag, sånt man märker när man stått där för länge. Jag ska somna till Joy Division, nu och inte för sent.