Tornen

Det här är en stad som bara blir bättre för varje dag som går. Idag hade vi våra första träffar med klasserna vi ska ha våra huvudämnen i och visades runt på våra institutioner. Jag och ca 5 andra i klassen ska läsa musikvetenskap och börjar med a-kursen den här terminen (tillsammans med andra som valt den som fristående kurs) men eftersom jag läste Musikhistoria A på distans i våras så får jag tillgodoräkna mig den halvan av kursen. Alltså läser jag bara 15 hp den här terminen, om jag inte letar upp någon annan kurs att hoppa på - så får man nämligen göra, detta är ju ändå det mest flexibla programmet någonsin! Så vi får väl se om det kanske blir någon kurs i t.ex. ekonomi eller franska.. jag känner mig sugen på båda.

Efter skolan gick jag och Sofie en sväng på stan, till Kalmars och sen käkade vi hos henne och såg Quadrophenia, en film från 70-talet om modsen och rockers:arna som brukade mötas på stranden i Brighton för att slåss. Nu sitter jag här på sängen och ännu en dag har gått.. man hinner knappt cykla raksträckan mot domkyrkotornen förrän man cyklar den hemåt igen. Men det brukar ju vara ett gott tecken. Imorgon är det ännu en inledande dag i skolan och efter det kör vi brännbål i Ekoparken! TAGGA.

Vuxna män

Min fjärde dag i Uppsala går mot sitt slut. Jag har varit förvånansvärt pigg idag med tanke på hur många öl och cider jag sänkte på vår nationsrunda igår. Klassen samlades i Engelska Parken (jaaadå!), delades upp i två grupper och så satte vi av mot nationerna. För er som inte vet det så finns det 13 nationer i Uppsala, 10 av dem var öppna igår och tanken är att man ska ta en öl/cider/vin/annat på varje nation, i vårt fall med 30 min på varje ställe. Jag är verkligen inte van vid att dricka så mycket öl, jag är ju en vinare! Men ändå var det den första som kändes svårast - man kände hur magen svällde och blev väl lite orolig för hur kvällen egentligen skulle sluta. Och nedrans vad lullig jag blev ett tag där.. jag hade nog min topp på Gotlands och GH och sen tog jag mig nedåt igen. Vi i faddergruppen Vuxna Män hade tävlingsinstinkten på och skrek högt varje gång någon var klar med sin öl; eftersom den andra delen av gruppen tillhörde faddergruppen Stål skrek personen som var klar blandningen "MANLIGT STÅL!". Vi vuxna män (även om jag nog inte ska ge alltför mycket cred till mig själv) var ofta först med att ropa och såg oss själva som kvällens vinnare. Eller fyllesvin, det beror väl på hur man ser det.

Det ska sägas att jag inte tog en öl på alla nationerna. Hade jag gjort det hade jag inte hittat hem i mörkret.

Min favorit bland klassaktiviteterna måste nog ändå vara middagen och utgången på Snerkes i tisdags. Vi satt ute i solnedgången vid ett långbord och käkade, efter det tog vi oss in för lite mingel i baren och några timmar senare var stället packat och dansgolven igång. Det härligaste med nationerna, förutom att det är en mötesplats för alla Uppsalas studenter, är att man dansar nedanför porträtt av gamla seriösa gubbar som stirrar uttryckslöst från sina guldramar. De hänger där, skymtar fram i det blinkande ljuset och ser missnöjda ut över hur deras vackra gamla salar används nuförtiden. Det är så mycket mysigare än att stå på ett kladdigt plastgolv på Konrad eller Blue Moon Bar - att dansa till The Hives i vad som ser ut som en balsal är bara för konstigt och härligt. Jag gillar det skarpt.

Idag tog jag en sväng till stan på eftermiddagen och mötte upp Sofie och Dan för lite shopping av nödvändigheter. Efter det vandrade jag vidare på egen hand, gick förbi Carolina Rediviva, universitetshuset och kyrkan och njöt av alla fina gamla hus och kullerstensgator. Passade även på att skaffa lånekort till stadsbiblioteket och lite mer öl inför lördagens takfest i Flogsta. När det sen blev dags för middag här i korridoren träffade jag för första gången på personen som bor mitt emot mig. Det visade sig vara en kvinna från Etiopien som läst farmaci, och som även visade sig vara väldigt pratglad, trevlig och totalt kickass! Hon hade skrämt iväg en tidigare boende som tillsammans med kompisar tagit mat ur hennes skåp - hon tog kort på dem när de inte såg och sa att polisen skulle få utreda saken. Killen var borta 2 veckor senare. HAH.

Imorgon ska jag och Sofie på universitetets välkomstmottagning för alla reccar. Tillbaka till universitetshuset!

Första

Friendly Fires' Strobe strömmar ut från en grön cd-spelare, Brightontavlan hänger i en fiskelina från taklisten och utanför regnar det på moskén. Jag är i Uppsala. Klockan är tio och idag har vi lite sovmorgon, till klockan två faktiskt, när vi ger oss ut på poängjakt. Det känns som jag varit här så mycket längre än två dagar, gårdagen måste varit minst en vecka. Från att en grupp människor tysta satt utanför Ihresalen och väntade kl nio gick vi till uppsluppen stämning på Upplands nation igår kväll. Såna här nya starter är himla konstiga för huvudet alltså. Det är väldigt likt första veckan i England; förvirring, massa nya människor och spänning/nervositet för vad som ska komma.

Jag är nu stolt medlem i Kalmar nation, och ser fram emot välkomstmottagningen 2 och/eller 7 september!

Under dagen igår hade vi bl.a. en föreläsning av två doktorander i Konstvetenskap som verkligen kunde kalla sig själva kulturentreprenörer; båda hade jobbat med konst på många olika sätt - museijobb, konstlogistik, egna företagare, jobb utomlands.. Det var så otroligt inspirerande att höra på dem, för det är precis så jag vill ha det i framtiden (möjligen med musik istället för konst). Jag har ju inget enda yrke jag siktar på utan vill göra lite av allt - musikjournalism, producera, arrangera, marknadsföra, museijobb, egen företagare.. Det är svårt att inte dregla. Och tur var det att jag började den här terminen, för nästa år kommer inte musikvetenskap att vara ett av huvudämnena man kan välja längre..! Vi är faktiskt bara ca 3 pers som har valt det, resten är generellt etnologer eller konstvetare. Men det ser jag inget negativt med. Doktoranderna uppmuntrade oss också att vara aktiva även under studenttiden och engagera oss i nationer, t.ex. Det gäller att börja tidigt och skaffa erfarenhet.

Nu blir det frukost! More later.

Har du tagit paus?

Imagine no possessions
I wonder if you can

Jag är mitt uppe i flytten och önskar lite att det var så, att man inte hade så nedrans mycket saker. Men jag måste säga att förväntningarna vinner över allt slit. Äntligen ska jag få ställa in grejerna i mitt eget lilla hörn av Uppsala! Vi har åkt flera varv mellan Hälla, Erikslund och stugan på Gränsta den senaste tiden och börjat skrapa ihop nya möbler som kommer behövas. Jag hoppas kunna få plats med både ett bord och två stolar som stått i stugan tills nu + en soffa jag spanat in på IKEA, och så allt det jag redan har förstås.. Men 19 kvadrat har mycket potential, väl?

Mer än allt man måste ta med sig hemifrån till det nya stället är ju alla nya småprylar man behöver köpa. Det är mycket man aldrig tänker på att man använder här hemma som dessvärre inte får följa med mig. Strykjärn, tvättkorg, skohylla, egen hårfön.. Pengarna bara rullar ifrån mig. Himla tur att jag fick jobb denna sommaren, och att personalrabatten på Jula ändå är rätt saftig. Hähä.

Så imorgon rullar vi, jag och alla mina saker och mina kära medhjälpare till Uppsala. Men sen rullar jag och två av medhjälparna tillbaka igen. På lördag och söndag jobbar jag nämligen, och på lördag kväll ska jag träffa en viss person som varit borta alldeles för länge och som jag saknat massor; Bille kommer hem från Afrika:t! Kanske söver jag ner henne och packar ner henne i en flyttlåda också...

Varenda meter och varje krona

Jag älskar varje Mumford och alla sönerna också.

Även om dagen inte blev som planerad (jag fick åka hem idag, lördag, samma dag som jag åkte dit eftersom alla tåg imorgon förmiddag var uppbokade) så var de där fyra männens spelning värd varje meter och varje krona jag lagt ut på det här. Jag har missat Marina, Laura och La Roux, men sett Mumford & Sons, The Drums, Shout Out Louds, The Radio Dept., Pavement och Anna Ternheim.

Jag glömde min kamera, men jag har de två bästa banden inspelade som röstmemon i min mobil. Nästan var det tur att jag glömde kameran, för den brukar bara distrahera mig på spelningar; "måste ha en bra bild, måste ha en bättre bild..".

Mumford & Sons spelar med äkta passion och glädje, och när man varit på turné non-stop i (säkert) mer än ett år är det verkligen beundransvärt. Jag hoppades på en riktig sing-along och det kanske man inte kunde kalla det riktigt, men likväl verkade hela publiken ha längtat efter det här folksoundet hela sitt liv, så som de hoppade och gav bifall. Männen på scenen stod på rad och fullkomligt dunkade in musiken i instrumenten, scengolvet och ut i publiken. Som vågor av ren glädje och kärlek som spred sig var det. Och är man bra på mellansnack har man läget under kontroll; de pratade, med sin engelska charm bl.a. om hur förvirrande det svenska språket var för dem (vilket, tydligen, är det svenska folkets fel), om att de var lyckliga över att Premier Leauge startade idag och bad en hoppfull Chelsea-supporter i publiken att stoppa undan sin halsduk. TIHI.

Little Lion Man som varit "den stora singeln", har lyssnats mest på på Spotify osv. var helt otrolig att höra live. Där blev det faktiskt sing-along, och det finaste var i slutet när bandet och hela publiken sjöng "..(starkt) I really fucked it up this time, didn't I my dear.. (svagt) Didn't I my.. (viskning) dear". Precis som den ska avslutas :) I mitten finns ju dessutom en bit som är lätt att humma eller "aa":a med i och det ekade över gräsplanen. Det var fint. (Klicka på "Sons" längst ner och HÖROCHSEDENNU.)

Vid ett tillfälle zoomade kamerorna in på Marcus Mumfords svettiga ansikte och kisande ögon som plirade ut över publiken och med sin waistcoat och bälte med stort lantligt spänne kändes han så äkta. De har blivit kallade det många gånger tidigare; uppriktigt, äkta, ärligt.. Det man såg i de smala ögonspringorna var en ren glädje av att stå där, att spela musiken de spelar och uppskattning för att så många kommit att se dem. Många band uttrycker det i ord mellan låtarna men Mumford & Sons har det i sin utstrålning, det är så tydligt. Och det är såna band som man bara vill se om och om igen, som försvinner alldeles för fort och som har fått ens hjärta att kännas åtminstone 2 eller 3 grader varmare när man suckar nöjt, vänder sig om och går därifrån.

Mumford and Sons
hjärta hjärta hjärta

Sous le ciel de Paris

Jag sitter och tittar på Sex & the City och känner en enorm längtan efter att åka till Paris. Avsnittet utspelar sig där och när de nyss visade nattliga vyer över staden och Eiffeltornet kände jag bokstavligen talat ett sug i hela kroppen. Det är något med mig och europeiska huvudstäder. Eller storstäder överhuvudtaget kanske. Alla människor, kulturer, pulsen, de blinkande ljusen.. Och just Paris har väl ett extra romantiskt skimmer över sig, åtminstone som man tänker sig det. När jag var där för många år sedan kunde man ju inte förneka att det var en mycket vacker stad, men faktumet att det var drygt 40 grader hela veckan vi var där förstörde det hela ganska rejält. Pensionärerna dog som flugor ju.

Men nu, åh, att vandra runt på de pampiga gatorna under tidig höst (i ett par urläckra skor, naturally) och, ehm, kanske med någon lång snygging att hålla i handen och sitta på caféerna med..


Det är nog snart dags för ett andra försök.

Rose Garden

Idag har jag återigen gjort ett kortare besök till min blivande hemstad, och hämtat ut nyckeln till min del av korridoren. Det såg ut precis som man tänkte sig det; fula tapeter, lite slitet här och där men överlag ett helt okej boende. Jag har en moské i min utsikt från fönstret för tusan! Och tydligen var det inte alls samma korridor som jag och brorsan lyckades ta oss in i för några veckor sen, utan den på andra sidan trappavsatsen. Och jag kan nu med enorm lycka och triumf meddela att jag faktiskt har ett badkar i mitt badrum! (När det stod "Studentrum med bad" drog jag såklart ivrigt den slutsatsen, men fick sen påpekat för mig av den avundsjuke Jonatan att det kunde vara en förkortning för badrum bara. In, his, face!) Hur trevligt blir det inte att sjunka ner där kalla höst-/vinterkvällar..

Efter att vi varit där, tagit lite mått och sett oss runt i köket åkte vi och tog en fika på klassiska Fågelsången. Vi gick även förbi ÖG:s och Kalmars Nation eftersom jag de senaste dagarna återigen blivit osäker på vilken jag ska välja. Kalmar är den lilla nationen med alla de roliga föreningarna och konstiga (men spännande) klubbarna, ÖG är den större i ett finare hus och även den med bra klubb, verkar det som. Vilken tar man? Jag vill ju gärna engagera mig i nationen jag går med i och Kalmar kallas ju för musiknationen så det vore ju kanske det mest logiska valet, men de känns så avsides och lite.. utanför. Och kanske räcker det med att man kommer plugga musik, ska lära sig gitarr och fortsätter läsa NME? Gah, det blir ett sista minuten-val.

När vi satt på caféet sms:ade Sofie och berättade att hon ringt och kollat lite info inför terminstarten och tydligen kommer vi inte att ha några föreläsningar alls första veckan - det blir möte 9-15 den 23:e och sen bara kvällsaktiviteter resten! Wuhu! Både hon och jag har ju ganska hardcore planerings- och organisationsfix så vi har suttit och väntat på att få hem någon form av informerande brev, och tydligen kommer även det om bara några dagar. Så nu vet vi vad som händer första veckan i alla fall, på ett ungefär, förutom att jag har no bloody clue vart Ihresalen, där vi ska ses första dagen, ligger någonstans.

Efter att ha kommit tillbaka till Vässan drog jag och mamma ner på stan för lite span efter nödvändiga inredningsprylar. Det resulterade i några handdukar, en badrumsmatta, ett duschdraperi och en stekpanna. GÖTT. Och nu ska jag bara ta det lugnt resten av dagen, spela lite gitarr, äta osv. innan det bär av till Jula igen imorgon.

Dagens.

Dansa rumba. NU.

Ah, nej nu räcker det. Nu vill jag inte vara on the verge längre. Jag vill kasta mig utför stupet nu. Saker måste hända nu, precis nu. Jag har bara ca 5 jobbdagar kvar (vilket nyss slog mig och förvånade mig lite) men det är ändå alldeles för mycket. Det räcker nu, jag känner mig klar. På tisdag ska vi förmodligen åka hela familjen och jag ska hämta ut min nyckel och kliva in i rummet för första gången. Men sen måste jag åka hem igen. G-AAAH. Det är bara 2 veckor kvar, men det är alldeles för mycket. Jag är redo för det nya kapitlet.

Det här borde vara vår theme song där på Konstvetenskapliga :D

Inte riktigt

När allting är som vanligt - när man är frisk inifrån och ut, man går till jobbet/skolan/etc om dagarna, kommer hem, äter, sover osv.. vad lite man tänker på hur skönt det är att vara frisk och orka med allt. Man tar det för givet alldeles för snabbt och glömmer den senaste gången man låg där i soffan med filten och kände sig eländig. Jag har fastnat i någon form av inte-frisk-inte-riktigt-sjuk-vakuum. De 39 graderna var borta redan i söndags och även om jag kanske legat någon grad, eller delar av någon grad över det normala så har jag känt mig ganska pigg de senaste dagarna. Men idag, nej, nu ligger jag här och kan inte riktigt komma på vad det är som gör att jag inte känner mig 100%. Det finns egentligen ingen förklaring. Jag är bara seg.

Även om jag inte är så sugen på att jobba så känns det värre att ligga här hemma ensam och ha tråkigt. Tur att tjejerna var här en stund igår. Det kanske var de som överansträngde mig :) haha.

Laters.