Varenda meter och varje krona

Jag älskar varje Mumford och alla sönerna också.

Även om dagen inte blev som planerad (jag fick åka hem idag, lördag, samma dag som jag åkte dit eftersom alla tåg imorgon förmiddag var uppbokade) så var de där fyra männens spelning värd varje meter och varje krona jag lagt ut på det här. Jag har missat Marina, Laura och La Roux, men sett Mumford & Sons, The Drums, Shout Out Louds, The Radio Dept., Pavement och Anna Ternheim.

Jag glömde min kamera, men jag har de två bästa banden inspelade som röstmemon i min mobil. Nästan var det tur att jag glömde kameran, för den brukar bara distrahera mig på spelningar; "måste ha en bra bild, måste ha en bättre bild..".

Mumford & Sons spelar med äkta passion och glädje, och när man varit på turné non-stop i (säkert) mer än ett år är det verkligen beundransvärt. Jag hoppades på en riktig sing-along och det kanske man inte kunde kalla det riktigt, men likväl verkade hela publiken ha längtat efter det här folksoundet hela sitt liv, så som de hoppade och gav bifall. Männen på scenen stod på rad och fullkomligt dunkade in musiken i instrumenten, scengolvet och ut i publiken. Som vågor av ren glädje och kärlek som spred sig var det. Och är man bra på mellansnack har man läget under kontroll; de pratade, med sin engelska charm bl.a. om hur förvirrande det svenska språket var för dem (vilket, tydligen, är det svenska folkets fel), om att de var lyckliga över att Premier Leauge startade idag och bad en hoppfull Chelsea-supporter i publiken att stoppa undan sin halsduk. TIHI.

Little Lion Man som varit "den stora singeln", har lyssnats mest på på Spotify osv. var helt otrolig att höra live. Där blev det faktiskt sing-along, och det finaste var i slutet när bandet och hela publiken sjöng "..(starkt) I really fucked it up this time, didn't I my dear.. (svagt) Didn't I my.. (viskning) dear". Precis som den ska avslutas :) I mitten finns ju dessutom en bit som är lätt att humma eller "aa":a med i och det ekade över gräsplanen. Det var fint. (Klicka på "Sons" längst ner och HÖROCHSEDENNU.)

Vid ett tillfälle zoomade kamerorna in på Marcus Mumfords svettiga ansikte och kisande ögon som plirade ut över publiken och med sin waistcoat och bälte med stort lantligt spänne kändes han så äkta. De har blivit kallade det många gånger tidigare; uppriktigt, äkta, ärligt.. Det man såg i de smala ögonspringorna var en ren glädje av att stå där, att spela musiken de spelar och uppskattning för att så många kommit att se dem. Många band uttrycker det i ord mellan låtarna men Mumford & Sons har det i sin utstrålning, det är så tydligt. Och det är såna band som man bara vill se om och om igen, som försvinner alldeles för fort och som har fått ens hjärta att kännas åtminstone 2 eller 3 grader varmare när man suckar nöjt, vänder sig om och går därifrån.

Mumford and Sons
hjärta hjärta hjärta