När de står där

Jag hade en så otroligt bisarr kväll igår. Planen var från början att jag och Sofie skulle se Mystery Jets på Debaser i Stockholm. Det var steg ett. När jag sedan anslöt mig till Gyckeln på Kalmar så bestämde jag mig för att skriva en recension av spelningen till nästa nummer. Det var steg två. Och ja, jag vet inte, någonstans där efter, någon solig eftermiddag i Uppsala kom jag väl på att jag borde fråga dem på Debaser om man kunde få ställa några frågor till bandet också. Det var steg tre. Så satt jag då här igår eftermiddag och hade ångest över att jag fortfarande inte vågat ringa, och att jag kanske missade en helt otrolig möjlighet. Det bara gick inte. Jag satt och glodde på mobilen men vågade inte trycka in siffrorna.. tänk om personen på andra sidan skulle säga att det var okej. Då skulle jag just ha bokat in en träff med Mystery Jets. Jag skulle få TRÄFFA Mystery Jets. När jag till slut blev så jäkla trött på mig själv och bara gjorde det så... svarade ingen. Förmodligen hade jag varit försent ute ändå.

När jag och Sofie sedan kliver in på Debaser och ser oss omkring litegrann så kommer det liksom av sig självt att jag tittar en extra gång på killen som sitter och säljer t-shirts och affischer. "Är inte det där..? Nej.. varför skulle han sitta där?" "Men.. shit, är det inte han så har han en bror." Det visar sig faktiskt vara sångaren i bandet jag och Sara missade i februari p.g.a. snöstorm. Så nej, jag fick ingen intervju med Mystery Jets.. kanske hade det blivit så om vi stannat längre och struntat i att ta sista tåget hem, men vi kände oss ganska grovt nöjda med kvällen ändå, så vi valde det förnuftiga alternativet den här gången och var glada över den engelsman vi faktiskt fick en pratstund med.

Så overkligt och ändå så naturligt, när de står där.