3 grader för mycket

Rinse Me Down

Ibland går det fort. Igår jobbade jag stängningsskiftet på Jula, idag ligger jag som en 39-gradig orörlig klump i soffan. Och hindrat mamma och pappa från att åka till västkusten har jag också, men de åker nog imorgon istället. Så länge jag har Ipren på nattduksbordet överlever jag. Trist att behöva spendera den sköna ensamheten sjuk bara, men hade det här kommit om några veckor när jag ska se the banjo boys eller under första veckan i Uppsala hade jag varit himla mycket mer bitter.

Sen jag och brorsan var i Uppsala tidigare i veckan kan jag bokstavligen talat inte vänta längre. Vi åkte till mitt hus och kikade in i min blivande korridor, och sen vidare till Engelska Parken där Konstvetenskapliga- och Musikvetenskapliga Institutionen ligger. Några dagar senare pratade jag med Sofie på msn och vi pratade om vilka fantastiska år vi har framför oss. Inte minst bara för att vi kommer att bo i samma stad igen. Men det är 3 år som förmodligen kommer att bli några av de bästa i våra liv. Alla lovord från brorsan, Jonatan, Erik, Fredrik.. om Uppsala och studentlivet och den fina fina staden. Alla fester, gasquer, nationer.. flytta hemifrån.. handla (inte på Tesco i och för sig men ändå), nya människor, möjligheter.. Det är verkligen dags. Jag är så redo.

Min TopShop-beställning kom för några dagar sen och istället för att ligga här och halvsvettas vill jag bara glida fram genom Engelska Parken och kliva på krispiga löv med mina nya kängor. I. can't. vänta.

XXXO

My lines are down, you can't call me
as I float around in space odyssey

Oh det var alldeles för länge sen jag lyssnade på den här låten. Från början låg den ju på youtube men nu finns den bara på www.myspace.com/mia. Jag spelade Arular i bilen ut till Gränsta med mamma och Erik för några dagar sen och de fattade inte alls, haha. "Bra musik det här hörru.." Så var det med det. M.I.A. - bortdömd. Med både Space Odyssey och XXXO på den nya skivan kanske det är värt att skicka efter den och plåga familjen lite mer.

Marilyn

Tänk att det alltid är något man väntar på. Det finns, nästan, alltid något roligare framför en än det man har just nu. Just nu får augusti gärna skynda sig åt mitt håll, med en veckas skön ensamhet i lägenheten, att åka till Uppsala och vrida om nyckeln till mitt alldeles egna krypin och stå och sjunga med i Mumford & Sons vackra visor i Göteborg, så kommer det bli en alldeles utomordentlig månad. Nu har jag en endagsbiljett till festivalen iallafall, och var snäll och påminn mig inte om den där tjejen som sjunger om pappersflygplan på fredagen, när jag står i kassan på Jula och säljer gud-vet-vad-typ-ogräsbrännare. Gräsias.

Och precis som Erik skrivit om på sin blogg så vore det inte fel att se Mystery Jets och Kate Nash i Stockholm i september heller. Hade man någon aning om vad som händer de dagarna kunde man ju boka in grejer. Men nej, jag har svårkontrollerade äventyr på gång.

Och nu, nu ni ska jag ge en stor shout out för boken som jag läser just nu. BLONDE av Joyce Carol Oates. Jag sitter ibland och ser på vart bokmärket ligger i den och tänker för mig själv "åh nej, har jag redan läst så mycket?" Jag älskar den boken. Eller kanske är det Joyce Carol Oates och hennes skrivförmåga? Man vill inte missa en sida av den. Boken handlar om Marilyn Monroe, eller, som författaren påpekar i början, är den baserad på henne och på människor runt henne från den tiden, men kan inte ses som en biografi yadayadayada.. Efter att ha läst Snabba Cash som var en riktig killbok var det så skönt att plocka upp den här och bara känna hur boken strålade av femininitet (jag tänker inte skriva feminism för då får man fel idé), rakt in i en. Det är som om ett mjukt rosa ludd fyller en när man läser den. På ett bra sätt. Kanske kommer jag aldrig mer att läsa något som inte är skrivet av Joyce, det känns nästan inte värt.


Och as far as music goes måste jag tipsa om Bombay Bicycle Club's nya album Flaws som ligger uppe på Spotify. De har också tagit på sig banjobyxorna och skrivit ett gäng superfina melodier och satt ett fascinerande omslag runtom. Definitivt värt ett besök. Och även Mystery Jets nya, Serotonin ligger uppe, så be good och lyssna på dem också. Hoppas ni gillar! Pusspusspuss, ha en fin fredagkväll.

One Way Or Another

Okej, breaking news: det finns endagsbiljetter till Way Out West! Det trodde jag inte. Så eftersom det verkar totalt omöjligt att få ledigt den trettonde så kanske det får bli en snabbsväng till Göteborg också, i form av lördagen. Mumford. &. Sons. spelar. på. lördagen. Det gör däremot inte M.I.A. Mumford & Sons spelning på årets Glasto fick NME att utnämna dem till Band of the Weekend. Är man bäst på Glastonbury är man jävligt bra. Och alltså går det inte att återigen missa dem när de kommer till Sverige igen. Jag måste bara checka av med någon i in-charge gänget på Jula att jag får byta lördagen med Jenni. Kanske råkar jag fråga om någon av lagerkillarna känner för att stå i kassan den 13:e också. Heehee. Vadå, jag har ju hoppat in och hjälpt dem med deras tunga kartonger.. Men sen köper jag en biljett. Så det så.

...

Idag har jag varit ledig, och njutit för fulla muggar. Kaffemuggar. Jag köpte två på Indiska och en för 3 kr på Myrorna. Jag ska ha en potpurri av kaffemuggar i alla färger och mönster sen. Jag hann även med en sväng till H&M där jag plockade upp en 50-talish topp och lite underkläder. Alltid nice med lite nytt. Det finns en del grejer på Topshops hemsida som jag är väldigt intresserad av också.. bl.a. ett par rätt läckra höstkängor. Definitivt sugen. Vi får se hur det blir. Det ligger ju någonstans i bakhuvudet att man snart kommer börja betala hyror och grejer också så man får väl inte överdriva kanske. Men å andra sidan är jag ju ingen sparare.

Nej, om man skulle prova sig igenom dagens inköp och se ett avsnitt av Fawlty Towers kanske. Ett glas saft blir det nog också. Tjingeling!

Many of Horror

Som en varm hand runt huvudet.

I still believe
It's you and me 'til the end of time
When we collide we come together
If we don't we'll always be apart
I'll take a bruise I know you're worth it
When you hit me, hit me hard

Så skulle det vara.
Jag saknar någon att dra i.

Denna hetta

Jag är ingen sån där som jublar över flera veckor med konstant solsken och tryckande värme. I och för sig har det inte känts oöverkomligt den här gången men nu, när jag sitter inomhus framför datorn i linne och shorts och ändå känner hur värmen tar sig direkt in i porerna, då har jag ändå tröttnat lite. Jag vet inte om längtan till kyla är så stor heller, men visst finns det mellanting? Finns det någon annan än jag som njuter av att ta på sig ett par strumpor ibland?

Igår ägnade jag, Sara, Sanna, Eva, Carro och Ola sista kvällen av kraftmötet till Sigurdsgatan och två rockabillyband. Det första, Lil Camille and the Rattletones var bara ren charm. Snyggt, tidsenligt klädda spelade de urskön musik och hade minst sagt kul själva (läs/se: svettglansig baskille upphetsat spelandes med instrumentet ovanför huvudet). De prickiga kjolarna, svarta skinnvästarna och Buddy Holly-glasögonen hopade sig på dansgolvet. Efter dem kom huvudbandet The Go Getters, och även om stämningen i lokalen höjdes ännu mer då och de prickiga kjolarna började dansa in i varandra så var deras innehåll långt från lika bra. Man vet inte riktigt vart man ska ta vägen när förbandet är bättre än the main act. Att plocka ut massa låtar som man gillar (allt från Blitzkrieg Bop till Sån't är livet till Teenage Kicks) och göra om dem till rockabilly.. nej. Men så är jag ju inget stort fan av Sån't är livet för 400 miljonte gången heller. Nu var ju det här bara ett litet exempel, men den attityden.. att ta sånt som folk redan kan och som känns lika ingrott som cowboyhattar i Texas och köra det om och om igen.. jag gillar det inte någonstans. Det är som schlagerrummet på Silk (om det ens finns kvar längre?).. och hur de spelar Magnus Uggla, YMCA och Summer of '69 i slutet av varje fredag varje vecka alla år. Hur kan folk gilla det? Det är såna saker som känns så Västerås på något sätt, men att säga det är kanske att gå för långt. Men det är precis det som jag rakt från insidan längtar bort ifrån, skjuter rygg emot och inte passar in i.

Jag undrar vad Västerås skulle säga om den här killen.

You Are What You Love

Woop woop! Har just ansökt om studiemedel hos CSN! Eller det kanske inte är så spännande? Anyhoo så var jag tvungen att skaffa ny e-legitimation eftersom min gamla säkert gått ut och vad lösenordet till den kan vara.. låt mig säga att det nog inte är värt att fundera över. Jag skippar lånen så länge jag bara kan och har nu stolt dissat det för både första och andra terminen. Det. känns. bra.

Annars, så sitter jag och lyssnar på Jenny Lewis skiva Rabbit Fur Coat. Hennes musik är ganska lik Laura Marlings, av det jag hört hittills, men utseendet är gamla Kate Nash. Imorgon ska jag upp 05:30, bara på grund av att jag är alldeles för snäll. Eller dum. Det behövdes extra hjälp att packa upp imorgon på Jula och Sandra kom och frågade mig om jag kunde ställa upp. Självklart gav jag med mig, fast jag nog egentligen inte behövt. Men man ska ju komma ihåg att jag just nu försöker få byta bort 2 dagar i augusti för att kunna gå på Way Out West, så det kan ju vara the right time and place för att ställa upp. Men ja, här är en som kommer att sitta och tjura över sin macka och glas juice imorgon bitti.

På kvällen blir det reunion med det gamla St: Ilian-gänget, Malin och Sara och Eva (?). Kanske blir det utgång, kanske blir det bara knäcka några Smirnoff Ice och se på raggarna. Kul blir det i alla fall.

The Lady and the Tramp

Efter att Erik berättat att Emma Watson och George Craig tydligen nu är ett par (ni vet de där som poserade ihop i den där Burberry-videon jag la upp i våras?) och spenderat Glastonburyfestivalen ihop så var jag tvungen att gå hem och snoka lite i indieskvallret själv. One Night Only (bandet där George Craig är sångare) är även på g med en ny skiva eller åtminstone singel och gissa vem som medverkar i videon till Say You Don't Want It.. Ms Emma, minsann. One Night Only känns, som jag och Erik kom överens om, väldigt gymnasiet och lite gammalt även om musiken fortfarande absolut går att lyssna på. Man får erkänna att de växt upp en del när man kikar på videon, det vore inte längre lika lätt att bara klappa dem på huvudet eller nypa dem i kinden och säga "aw, småpojkarna från Helmsley". Låten.. dare I say it, är faktiskt riktigt skön också. Man får hålla ögon och öron öppna inför framtiden då.

Well done, Craig.

En solig dag i Dalarna

Ni vet såna där riktigt bra dagar.. Är det inte minst lika surt att de plöstligt är över, som roligt att de kom och förgyllde ens tillvaro? Förrgårdagen i Borlänge på Peace & Love hade solsken strålande över sig på alla sätt. Efter att ha laddat på vägarna upp mot Dalarna med festivalskivor, hämtat ut de orange:a plastbanden och sett de där liite tråkigare dagtidsbanden (bl.a. Ane Brun och Elias & the Wizzkids) var det dags att ställa sig framför Utopia och se Vampire Weekend. Det blev en sån där svettig, trång, knuffig spelning, men inte till den graden att man inte kunde ha kul, sjunga med och studsa med till bl.a. Mansard Roof, A-Punk och Horchata. Eftersom det regnade förra året på Way Out West när de spelade så tänkte jag att "nu jäklar, nu ska jag ha ett filmklipp!". Tyvärr så var det även tillfället då extremt-full-och-övertaggad-kille valde att dansa sig rakt bakåt genom folkmassan och in i mig och Sara, men jag lägger in resultatet ändå.. den totala partykänslan i slutet väger ju upp:



Efter att de söta amerikanerna lämnat scenen så var det rätt uppenbart att alla som hade sett Vampire Weekend också skulle se Kooks som skulle spela på scenen brevid en kvart senare, och att alla satsade på en plats så nära scenen som möjligt. Jag och Sara kände väl att vi hade fått tillräckligt många klibbiga ryggar upptryckta mot oss och ville hellre satsa på en helnjutning, så vi ställde oss på ena sidan under ett träd i solen där man säkert såg minst lika bra som om man valde att knuffas runt i folkmassan i mitten. Kooks har jag en sådär lite knepig relation till, de var nog en av mina favoriter för några år sen, men på senaste tiden har de stått lite i skuggan av andra stjärnor. Samtidigt så kopplar jag dem så starkt till Brighton att varje spelning av See the Sun utsöndrar åtminstone en handfull oxytocin ut i lederna, och de faller ändå in under kategorin gamla godingar. Jag har väntat på att se dem live länge dessutom.. förra året ställde de ju in sin Borlänge-tripp och nu.. ja, det är som om en stor gig-pusselbit fallit på plats. De var så mycket bättre och charmigare live än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Luke Pritchard är sådär het och charmig med sin lite raspiga röst att man bara vill gå fram och dra hårt i hans stora t-shirt. Vi njöt verkligen där vi stod. Hoppade. Dansade. Dagens högsta höjdpunkt.

För att sammanfatta resten av kvällen kan man väl säga att vi fick springa en del fram och tillbaka för att hinna få en skymt av alla vi planerat in, och det gjorde ju att man inte hann se så mycket av dem; Biffy Clyro, Robyn eller Delphic. (Men hela resp. bitar av Many of Horror, Fembot och Counterpoint kasserade vi in!) The Cribs lyckades vi lite bättre med, och även om publiken var väldigt mycket mindre och inte lika taggad som den framför Utopia och Fantasia så var det kul att få se bröderna Jarman i sina mörka kalufsar och läderjackor. "Så det är han som är tillsammans med Kate Nash. Hmmm.." Typ.

Allt som allt så har jag sett ca 6 nya, bra band på en dag, och om det inte är värt att lägga ut tid och pengar på det, what is? Mer bilder på banden och små intressanta anekdoter (bl.a. en skön reaktion på åsynen av Lisebergskaninen i form av en luftballong från Josh Homme i Them Crooked Vultures) från dagen kommer snart upp på Facebook, och kanske här med.