En solig dag i Dalarna

Ni vet såna där riktigt bra dagar.. Är det inte minst lika surt att de plöstligt är över, som roligt att de kom och förgyllde ens tillvaro? Förrgårdagen i Borlänge på Peace & Love hade solsken strålande över sig på alla sätt. Efter att ha laddat på vägarna upp mot Dalarna med festivalskivor, hämtat ut de orange:a plastbanden och sett de där liite tråkigare dagtidsbanden (bl.a. Ane Brun och Elias & the Wizzkids) var det dags att ställa sig framför Utopia och se Vampire Weekend. Det blev en sån där svettig, trång, knuffig spelning, men inte till den graden att man inte kunde ha kul, sjunga med och studsa med till bl.a. Mansard Roof, A-Punk och Horchata. Eftersom det regnade förra året på Way Out West när de spelade så tänkte jag att "nu jäklar, nu ska jag ha ett filmklipp!". Tyvärr så var det även tillfället då extremt-full-och-övertaggad-kille valde att dansa sig rakt bakåt genom folkmassan och in i mig och Sara, men jag lägger in resultatet ändå.. den totala partykänslan i slutet väger ju upp:



Efter att de söta amerikanerna lämnat scenen så var det rätt uppenbart att alla som hade sett Vampire Weekend också skulle se Kooks som skulle spela på scenen brevid en kvart senare, och att alla satsade på en plats så nära scenen som möjligt. Jag och Sara kände väl att vi hade fått tillräckligt många klibbiga ryggar upptryckta mot oss och ville hellre satsa på en helnjutning, så vi ställde oss på ena sidan under ett träd i solen där man säkert såg minst lika bra som om man valde att knuffas runt i folkmassan i mitten. Kooks har jag en sådär lite knepig relation till, de var nog en av mina favoriter för några år sen, men på senaste tiden har de stått lite i skuggan av andra stjärnor. Samtidigt så kopplar jag dem så starkt till Brighton att varje spelning av See the Sun utsöndrar åtminstone en handfull oxytocin ut i lederna, och de faller ändå in under kategorin gamla godingar. Jag har väntat på att se dem live länge dessutom.. förra året ställde de ju in sin Borlänge-tripp och nu.. ja, det är som om en stor gig-pusselbit fallit på plats. De var så mycket bättre och charmigare live än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Luke Pritchard är sådär het och charmig med sin lite raspiga röst att man bara vill gå fram och dra hårt i hans stora t-shirt. Vi njöt verkligen där vi stod. Hoppade. Dansade. Dagens högsta höjdpunkt.

För att sammanfatta resten av kvällen kan man väl säga att vi fick springa en del fram och tillbaka för att hinna få en skymt av alla vi planerat in, och det gjorde ju att man inte hann se så mycket av dem; Biffy Clyro, Robyn eller Delphic. (Men hela resp. bitar av Many of Horror, Fembot och Counterpoint kasserade vi in!) The Cribs lyckades vi lite bättre med, och även om publiken var väldigt mycket mindre och inte lika taggad som den framför Utopia och Fantasia så var det kul att få se bröderna Jarman i sina mörka kalufsar och läderjackor. "Så det är han som är tillsammans med Kate Nash. Hmmm.." Typ.

Allt som allt så har jag sett ca 6 nya, bra band på en dag, och om det inte är värt att lägga ut tid och pengar på det, what is? Mer bilder på banden och små intressanta anekdoter (bl.a. en skön reaktion på åsynen av Lisebergskaninen i form av en luftballong från Josh Homme i Them Crooked Vultures) från dagen kommer snart upp på Facebook, och kanske här med.